Love and fire

Ni vet hur det blir i relationer... Särskilt i ett kärleks-förhållande. Med någon som man passar ihop med och lyckas vara tillsammans för ett längre tag. Först iakttar man mest varandra, ser vem den andre är. Sedan när man hittat nån man gillar så blir man huvutstupa kär. Nyförälskad. Hooneymoon fase. Gillar allt, vill göra allt tillsammans och livet leker. Sedan kommer man till insikt om att den andre faktiskt har fel och i brister. Men det är så tidigt i relationen att man lär sig dem och tycker nästan det är charmigt. Men efter ett tag så dör gulligheten ut. Man blir less helt enkelt på det där som alltid irriterar en. The honeymoon is over, time to face the reality. Och ibland är det bara helt enkelt att man lessnat lite, det är mänskligt. Lite uttråkad på samma gamma vanliga. Ja ni har gissat det. Det är där vi befinner oss i vårat förhållande nu. ...Jag och New York.

Vi har inte gjort nåt livslångt löfte till varandra. Nej vi har bestämt oss för att bara njuta av nuet, det får vara bra så länge det varar liksom.
Jag vet hur många säger att NYC är en kall stad. Jag håller inte med om det. Så missförstå mig inte nu, jag älskar fortfarande NYC djupt. Det är bara det att jag är i det skedet där jag är lite fast i samma spår. Det finns så mycket ytlighet i den här stan, det blir svårt att hitta ner till djupet, dit jag vill nå.
Det har väl massor att göra med att jag har hemlängtan också. Jag saknar min mamma, min bror! Så vansinnigt!!! Men inte länge nu hoppas jag. Jag saknar mina vänner, mina fina vackra roliga vänner. Jag är rädd för att jag missar för mycket i deras liv, sånt som jag vill dela med dem. Få vara där för dem när de har det tungt, få skapa nya roliga minnen tillsammans. Ush det är inte lätt. Och så saknar jag SVERIGE också. Främst vackra naturromantiska melankoliska Norrland.

Anyways vad händer här då? Kom just hem efter timmars hårt jobb (inte, bara slött trååååkigt) fast nu kan jag nog grundreglerna i Baseball once and for all. (ha ha ja vad ska vi sysselsätta oss med då?)

Nämnde jag att jag varit läskigt förkyld den här veckan host host? Tog en tupplur mitt på dan några dar sen. Vaknade upp av ett himla liv i trapphuset. Bankande på dörrar, höga röster och ljudet av en transmitter radio eller vad det nu heter. .over..copy.roger.whatever...? Jag gick för att kolla vad allt ståhejet var om. Och höll på att kvävas. Brandrök, fy vad det stank. När vi sen gick ut var våran del av blocket avspärrat med gul tejp, folk stod och kollade på vad som hände. Kanske fem olika uttryckningsfordon rakt utanför på gatan, brandkår, ambulans och polis. Tydligen the liquor store bredvid oss som brann. En kvinna blev skadad i ansiktet men jag hoppas det inte var så allvarligt. Men läskigt var det innan jag nyvaken fick grepp om vad som hände. Vi gick och lugnade ner oss med lite sushi och öl på en japansk restaurang några block bort så vi fick oss lite frisk luft.

Tycker bara att det är lite konstiga odds för liknande hände ju då jag och Minelli bodde i Noho, då sedan en trasig glasruta regnade ner fem våningar nästan över oss som stod där.

Brinner det mer ofta här i NYC? (Ja procentuellt alltså...)

Nej nu har jag blivit distraherad här av en film som är på tv...trött, ska mysa ner i soffan nu och ha en superb lördagkväll, ahh äntligen hemma!!

MIN MIN MIN

He he he, nu är jag jätteglad =) Vill ni veta varför? Märker ni nån skillnad??


Just det: å ä ö! Jag har fått tillbaka min alldeles egna härliga laptop med SVENSKA bokstäver. Men det tar tid att vänja sig av med att anvanda a och o istället så ni får räkna med lite skrivfel här och där ett tag till!

Sprak...

Andrade just spraket till svenska. Hjalp va konstigt det kandes for ett tag...kande inte igen hur februari stavades! Det ar ju lojligt! Jag har ju bott i Sverige storsta delen av mitt liv och last och skrivit utan problem, (tvartom!) och har massor av svenska kompisar har och skriver sjalv pa svenska... Men kanske for att det ar mitt i natten, kanske for att jag inte varit i Sverige pa over tva ar (har ar ju svengelska accepterat) men faktiskt, ibland kanns svenska valdigt frammande och engelska mer bekvamt. Aven om jag helt klart aldrig kan mata mina sprakkunskaper i engelska med svenska. Kan inte uttrycka mig lika klart pa engelska, inte utan accent och inte alls lika akademiskt som jag skulle kunna pa svenska. Mitt ordforrad ar valdigt fattigt pa engelska. Men anda...det ar spraket jag pratar nar jag vaknar, pa vagen till skolan, pa klasser, nar jag handlar mat, i alla officiella sammanhang, nar jag ar trott, det jag hor pa tv och film osv. Sa det blir ju spraket jag borjat tanka pa, pratar for mig sjalv pa (ja jag gor det ibland he he), drommer pa. Det spraket som kommer automatiskt.

Ah jag onskar jag kunde forvirra och utmana min hjarna annu mer, jag langtar efter att ta upp spanskan igen!!


Later, ...ehum, jag menar senare: Och faktiskt...jag har ju faktiskt kritiserat och hjalpt utbildade amerikaner (born and raised med engelska som enda sprak) med officiella papper, formuleringar grammatik och stavning.... (men kanske sager det mer om det har landet an om mina engelskakunskaper...??)
Fast vad jag vill ha sagt med det har tillagget ar att jag kanske maste borja acceptera engelskan som MITT sprak och inte bara som "det dar andra spraket" langre...?

konstigt...

Lagg marke till att det ar samma datum. Beskriver min personlighet ratt val tror jag. Hundra blogg pa samma dag, men sedan tystnad i over en manad. Vore inte livet enklare om jag var en sadan som kunde skriva ett inlagg om dan...?

Vet ni vad jag verkligen avundas? De som bara just fucking do it.
De tar ett foto lagger ut det och kallar det for konst.

Jag kan skylla pa att de har utbildning. Eller att de ar battre. Och det ar nog sant. Men har jag tagit ett foto och tankt pa det ur en artistisk synvinkel ar det val for 17 konst. Bra konst eller dalig ar sak samma, men ar det menat som konst ar det val konst?! De som kanner mig fran facebook eller myspace har sett mina tama forsok dar jag ursaktar mig. Att det ar konstigt mer an konst. Och det ar det val. Men kom igen... aven om det skulle vara daligt AR det ju min konst. MIN. Den ar san. Och jag utbildar mig ju till en slags konstnar. Och jag kan inte halla mig inom bara en konstform. For jag som konstnar anvander mig av alla mina intryck, aven om jag sallar. Jag vill inte satta upp ramar, for de intresserar mig inte. Jag ifragasatter hellre ramarna, vart de borjar, var de slutar, om de ens finns. Och vad ramar da ar. Och dess betydelse.

Ord. Bild. Form. Gestaltat av manniskokropp, manniskoljud, eller doda foremal. Rorelse endast i nuet, eller forevigat till ett minne.
Dans. Musik. Foto.
Granserna daremellan intresserar mig, men vissa former tilltalar mig battre. Dans ar sa vansinnigt sensuellt och kottsligt fult pa samma underbara gang.

Konst. Jag alskar det abstrakta. Som anda vill innehalla. Eller som jag vill ska innehalla. Innehalla mening. Kanske inte i sig, men atminstonde leda till en poang. Aven om poangen endast ar ett enda stort ifragasattande utan svar. Meningslost? Jaha lat det vara det och jag fragar dig varfor du tycker det? Men att du bara tycker nagot ar nog. For da har jag uppnatt. Att min tanke lett till din tanke. Och din reaktion far mig att tanka. En reaktion kanske bara som publik, eller konstnar du ocksa. En kommunikation som kanske inte oftast ar direkt, men som startar en kedja, gor mig och dig till en del av samma varld.

Running

Sometimes I fear I'm the kind of person who runs almost the entire marathon to, with just a few feet left to the goal line, stop for a cigarette and a drink.

Not that I even smoke. But you get the picture.

This might not be true at all. But true is that I do fear it. Am I?

Nothing

Nothing will last, nothing will pass,
no time will lead you back.
You're stuck
but there's no prison holding you.
The dragon is slayed a long time ago.
As it seems, you are completly free to go.
Nothing will last.
Nothing will pass.
Nothing will ever bring you home.

Att Blogga. Igen.

Ar det patetiskt att blogga? Att lagga ut sitt liv pa natet for domande. Eller ar det modigt att tanka och tycka sa att i alla fall en annan person hor (laser)? Kan utveckla det dar massor, men ska nog lata bli.

Jag tror jag ar i ett skede av livet dar jag maste forsoka koppla samman mitt forflutna med var jag star (sitter ligger hoppar vandrar?) nu med vad som komma skall. Kanske ar man alltid i det skedet bara det att jag lagger marke till det nu for att det annars oftast brukar handa automatiskt men nu maste jag anstranga mig for att fa det funka? Har sakert varit i ett sadant har glapp forut. Men det verkar ju lost sig for jag kan inte exakt komma ihag nar det var. Eller tiden fortsatte i alla fall, livet fortsatte. Oavsett om det blev en bra losning, eller en dalig.

Jag skriver mer an vad jag postar. Av radsla. For att jag inte kan sta for vad jag skriver imorgon. For jag skriver ur mig allt jag kanner pa nagra snabba minuter, utan analys. Imorgon eller kanske om flera ar laser jag om det for forsta gangen och da forst analyserar jag det. Tittar sallan tillbaka pa vad jag skrivit. Men jag tvingar mig sjalv ibland. Det ar nyttigt. Men inte for snart, for da har man inga nya synvinklar att komma med.

Ska nog borja ordspy nu, varje dag! Harligt va? Nej inte varje dag, inga krav, bara ofta, inga krav pa kvalite heller, bara jag for stunden.
Bada i min egen flyktsoda. Och lite av min djavla poesi. (forlat spraket. bade svordomen och poesin ha ha ha)

Inte ska det behova handla om politik. Eller vara poetiskt. Kanske lite av varje, eller inget av det. Behover inte vara djupt. Men far vara kvasi intellektuellt sa det smaller om det om jag kanner for det. Eller maste anda. So be it.

Writing

Writing. Skrivande.... Jag brukade skriva jamt forut. Ord efter ord. Rad efter rad. Sida efter sida. Slutligen overfulla hyllor och lador.

Sedan sa slutade jag. Inte total-stopp men narapa.

Inatt kom jag pa vad som saknats.
...Den norrlandska vargtimmen.
Odsligheten. Tystnaden som bara bryts av enskilda ljud. Eller en surrande frys. Den vackra natten. Morkret som aldrig ar utan ljus. Antingen solen sjalv eller skimrande sno som reflekterar gatubelysningen. Langt langt borta fran den hektiska New York-pulsen. En ganska sa livlos puls. Den ar nara om man vill, men att sla pa tv:n vore att hada, dar i den vackra stilla norrlandska natten. Det var da skrivandet hande. Eller malandet. Eller rentav bara tankandet. Filosoferandet. Det vakna drommandet, i samklang med den ljusa nattens paradox.

I staden som aldrig sover finns det alltid alternativ. Du har aldrig trakigt. Du har bara for lite tid. Alltid for lite. Har hinner jag inte. Men det ar lite av en ursakt. For jag slutade skriva innan jag flyttade hit. Men jag skulle behova en norrlandsk natt for att hitta tillbaka.

Kanske inte bara till skrivandet...

Mitt i Manhattan

Phew! Looking for apartments in NYC...that's a fulltime job...

Men den har senaste veckan har jag, samtidigt som jag har tagit audition-klasser, de vanliga klasserna och jobbat, flangt runt och kollat pa lagenheter, en efter en, trappa upp och trappa ner. Vi gjorde det genom en maklare. En maklare i NYC tar oftast 15% av arshyran i avgift men om man gar direkt genom agaren sa hojs oftast hyran anda med ungefar 15% sa det gar pa ett ut.

Vi hittade en som var fin...men inte perfekt....men i varan prisklass kan man hitta den perfekta? Det var fragan vi tampades med, tvekade lange...Kan vi hitta det vi letar efter eller var det har en deal som var for bra for att missa? Och vad ar det vi letar efter egentligen? Det har ar en helt nyrenoverad lagenhet, helt klart storre an den vi har nu, endast en trappa upp i ett riktigt fint omrade bara ett block fran tunnelbanan. Och ett ovanligt bra pris! Sa vi bestamde oss for att ta den! Om vi inte trivs sa flyttar vi igen om ett ar... men jag ser verkligen fram emot att flytta dit nu! Jag tror att de flesta av vara tvivel mest var kalla fotter, for det kostar ju en del att flytta.

Om bara nagra veckor gar flyttlasset...och jag langtar!