It´s Saturday night!! ...Live!
And March 8
09 March, 2008
07 March, 2008
06 March, 2008
Läs...
Read this!
På svenska!
Jag tänkte på det här, och så är det faktiskt någon som har uttalat sig vist =)
På svenska!
Jag tänkte på det här, och så är det faktiskt någon som har uttalat sig vist =)
Val och kvasi-feminism
Läser artikeln som jag fick länkat till mig i kommentaren till förra bloggposten samtidigt som jag tar in fakta om valet som är i full gång här i USA.
Hur Obama vinner nästan alla caucus, med andra ord hur han vinner när arbetarklassen hålls borta. (Även Obama fan har vojjat sig över detta.) Bara det får mig att forma en åsikt. Inte bara om Obama, men om det här landet och också om hur demokratin flämtar här. Den är knapp. One man, one vote, inte ens det finns, men vad skulle hända om ("gud förbjude") en kvinna, en röst, skulle få göra sitt inträde? Ja man kan ju alltid drömma... Nu är det ju inte bara caucus som får mig att forma mina åsikter... men om vi nu ska gå in på det här med feminism vilket leder till artikeln jag just läste.
Det finns väl ingen vinst med att göra kvinnan till ett offer. Men ännu värre är, anser jag, att göra kvinnan till den skyldiga bakom brotten som utövas mot kvinnor. Det är en sådan kvasi-feminism att jag ryser, inte nog med vad som faktiskt pågår men nu skall kvinnan också skuldbeläggas för det. Om vi nu skulle acceptera att kvinnan skuldbeläggs för de ojämställda orättvisorna, så faller vi in i en attityd som säger att jaja vill kvinnorna inte ha jämställdhet själva ens så finns det ingenting vi kan göra förrän de ändrar sig. Farligt farligt.
Visst att det finns tusentals kvinnor som jobbar emot feminism. Dessa kvinnor har formats så av ett samhälle som inte vill ha kvinnor som bråkar. Det som irriterar mig mest av allt är ändå detta antagande som ligger som en slemmig hinna över debatten, att Sverige är ett land där vi i stort sett redan är jämställda. BAH!
(I wish! ...and I truly do...)
I Sverige råder inte jämlikhet. Inte heller mellan könen.
I Sverige tar man antagandet om att det finns länder som är värre som ett slags bevis på att vi lyckats. Ja till viss del har vi lyckats, vi har lyckats starta upp kampen. Låt nu detta inte lura er, det svåra kommer nu, att fortsätta den, att strida tills vi verkligen har vunnit. Vissa kommer med nedslående kommentarer om att det aldrig kan bli perfekt, oftast människor med väldigt högerorienterade åsikter, men nehej även om det aldrig kan bli perfekt, kan vi alltid kämpa för att göra det bättre och bättre. Jag vill inte nöja mig med mindre.
Jag vill återkomma till det jag skrev här ovan, om kvinnorna inte vill ha jämställdhet själva, ja vart faller då ansvaret? Detta blir väldigt dubbelt och svårt. Det faller hos männen. Än en gång som i sagans värd lutar sig kvinnorna tillbaka i väntan på att räddas av männen. Och faktiskt...så vansinnigt fel är det inte. Bli inte rädda nu, det jag menar är detta: även om kvinnorna inte skulle vilja ha jämställdhet själva (vilket jag visserligen just argumenterat inte är frågan, men låt oss säga om) borde detta inte nödvändigtsvis betyda att det inte finns någon som vill ha jämställdhet. Jämställdhet borde även ligga i männens intresse. Det är även deras ansvar! Problematiken är förstås att om de utan makt inte kämpar för den så är det sällan de med makt frivilligt delar med sig.
Givetsvis är det helt enkelt sanslöst att säga att det är den förtrycktes fel att den är förtryckt. Detta är ytterligare en metod att förtrycka, att få de förtryckta att tro just detta!
"Det är mitt fel att min man slår mig för jag har varit en dålig hustru."
Ett litet ljus gick upp för mig för ett tag sedan. Jag har varit så korkad. Nog för att jag alltid vetat men jag har aldrig förstått. Han är rolig, han är charmig, han är älskad...det är därför han får tillfälle att misshandla...inte för att han är ett ond monster för ingen kvinna är så dum, utan för att han är älskad. Det är därför han kan slå. Det börjar med kärlek.
Jaja detta har väl alla andra redan insett.
För att återgå till Lindqvist artikel, som direkt respons:
Detta är ännu en kvasi-feministisk synvinkel som skadar feminismen mer än den gör nytta: Att vara så mycket som mansrollen som möjligt gör mig väldigt feministisk. Om kvinnor skulle bli allt män är har vi ett jämställt samhälle. Fel fel FEL. Det som anses kvinnligt skuldbeläggs igen. Det är mjukt, därför svagt. En underordnat attribut.
Är hon feminist för att hon inte vet namnet på sina barns klassföreståndare? Hade detta varit en man som skrivit hade jag ifrågasatt så mycket, nu är det en kvinna och det blir till tabu, men vet du vad, jag tänker fråga ändå: Varför låter hon så stolt över att hon inte är särskilt delaktig i sina barns liv? Vad är det som är så konstigt med att man (kvinna) förväntas älska sina barn? Även om kvinnorna generellt bär mer av det ansvaret i samhället hade jag personligen ändå chockats svårt av den man som inte såg självklarheten i att älska sina barn.
Dessutom skriver Lindqvist att hon inte kan förstå varför den misshandlade frun kan stå ut med misshandeln. Stå ut? Vem säger att hon står ut? För att hon inte anmäler? Därför att detta är en stor del av misshandeln. Skulden, skammen, rädslan. Lindqvist hävdar också att kvinnor har alla förutsättningar för att skapa en mer tillfredställande tillvaro. Jag håller INTE med. Kvinnor har långt ifrån samma förutsättningar som män. Här skuldbelägger Lindqvist kvinnorna igen.
En sak kan jag dock hålla med om. Inget kommer gratis. Vi måste kämpa för att se resultat. Det är inte lätt. Men det måste göras. Fast jag måste lägga till, låt inte männen komma undan.
Hur Obama vinner nästan alla caucus, med andra ord hur han vinner när arbetarklassen hålls borta. (Även Obama fan har vojjat sig över detta.) Bara det får mig att forma en åsikt. Inte bara om Obama, men om det här landet och också om hur demokratin flämtar här. Den är knapp. One man, one vote, inte ens det finns, men vad skulle hända om ("gud förbjude") en kvinna, en röst, skulle få göra sitt inträde? Ja man kan ju alltid drömma... Nu är det ju inte bara caucus som får mig att forma mina åsikter... men om vi nu ska gå in på det här med feminism vilket leder till artikeln jag just läste.
Det finns väl ingen vinst med att göra kvinnan till ett offer. Men ännu värre är, anser jag, att göra kvinnan till den skyldiga bakom brotten som utövas mot kvinnor. Det är en sådan kvasi-feminism att jag ryser, inte nog med vad som faktiskt pågår men nu skall kvinnan också skuldbeläggas för det. Om vi nu skulle acceptera att kvinnan skuldbeläggs för de ojämställda orättvisorna, så faller vi in i en attityd som säger att jaja vill kvinnorna inte ha jämställdhet själva ens så finns det ingenting vi kan göra förrän de ändrar sig. Farligt farligt.
Visst att det finns tusentals kvinnor som jobbar emot feminism. Dessa kvinnor har formats så av ett samhälle som inte vill ha kvinnor som bråkar. Det som irriterar mig mest av allt är ändå detta antagande som ligger som en slemmig hinna över debatten, att Sverige är ett land där vi i stort sett redan är jämställda. BAH!
(I wish! ...and I truly do...)
I Sverige råder inte jämlikhet. Inte heller mellan könen.
I Sverige tar man antagandet om att det finns länder som är värre som ett slags bevis på att vi lyckats. Ja till viss del har vi lyckats, vi har lyckats starta upp kampen. Låt nu detta inte lura er, det svåra kommer nu, att fortsätta den, att strida tills vi verkligen har vunnit. Vissa kommer med nedslående kommentarer om att det aldrig kan bli perfekt, oftast människor med väldigt högerorienterade åsikter, men nehej även om det aldrig kan bli perfekt, kan vi alltid kämpa för att göra det bättre och bättre. Jag vill inte nöja mig med mindre.
Jag vill återkomma till det jag skrev här ovan, om kvinnorna inte vill ha jämställdhet själva, ja vart faller då ansvaret? Detta blir väldigt dubbelt och svårt. Det faller hos männen. Än en gång som i sagans värd lutar sig kvinnorna tillbaka i väntan på att räddas av männen. Och faktiskt...så vansinnigt fel är det inte. Bli inte rädda nu, det jag menar är detta: även om kvinnorna inte skulle vilja ha jämställdhet själva (vilket jag visserligen just argumenterat inte är frågan, men låt oss säga om) borde detta inte nödvändigtsvis betyda att det inte finns någon som vill ha jämställdhet. Jämställdhet borde även ligga i männens intresse. Det är även deras ansvar! Problematiken är förstås att om de utan makt inte kämpar för den så är det sällan de med makt frivilligt delar med sig.
Givetsvis är det helt enkelt sanslöst att säga att det är den förtrycktes fel att den är förtryckt. Detta är ytterligare en metod att förtrycka, att få de förtryckta att tro just detta!
"Det är mitt fel att min man slår mig för jag har varit en dålig hustru."
Ett litet ljus gick upp för mig för ett tag sedan. Jag har varit så korkad. Nog för att jag alltid vetat men jag har aldrig förstått. Han är rolig, han är charmig, han är älskad...det är därför han får tillfälle att misshandla...inte för att han är ett ond monster för ingen kvinna är så dum, utan för att han är älskad. Det är därför han kan slå. Det börjar med kärlek.
Jaja detta har väl alla andra redan insett.
För att återgå till Lindqvist artikel, som direkt respons:
Detta är ännu en kvasi-feministisk synvinkel som skadar feminismen mer än den gör nytta: Att vara så mycket som mansrollen som möjligt gör mig väldigt feministisk. Om kvinnor skulle bli allt män är har vi ett jämställt samhälle. Fel fel FEL. Det som anses kvinnligt skuldbeläggs igen. Det är mjukt, därför svagt. En underordnat attribut.
Är hon feminist för att hon inte vet namnet på sina barns klassföreståndare? Hade detta varit en man som skrivit hade jag ifrågasatt så mycket, nu är det en kvinna och det blir till tabu, men vet du vad, jag tänker fråga ändå: Varför låter hon så stolt över att hon inte är särskilt delaktig i sina barns liv? Vad är det som är så konstigt med att man (kvinna) förväntas älska sina barn? Även om kvinnorna generellt bär mer av det ansvaret i samhället hade jag personligen ändå chockats svårt av den man som inte såg självklarheten i att älska sina barn.
Dessutom skriver Lindqvist att hon inte kan förstå varför den misshandlade frun kan stå ut med misshandeln. Stå ut? Vem säger att hon står ut? För att hon inte anmäler? Därför att detta är en stor del av misshandeln. Skulden, skammen, rädslan. Lindqvist hävdar också att kvinnor har alla förutsättningar för att skapa en mer tillfredställande tillvaro. Jag håller INTE med. Kvinnor har långt ifrån samma förutsättningar som män. Här skuldbelägger Lindqvist kvinnorna igen.
En sak kan jag dock hålla med om. Inget kommer gratis. Vi måste kämpa för att se resultat. Det är inte lätt. Men det måste göras. Fast jag måste lägga till, låt inte männen komma undan.
04 March, 2008
Jämställdhet
Igår läste jag en artikel på Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1913704.ab) om att kvinnor också borde tvingas att mönstra.
Och är det inte så typiskt??
Lika lön, lika rättigheter, uppsatta positioner i samhället nej varför bry sig om jämställdhet där det gynnar kvinnan, nej nu ska vi börja med jämställdhet där det skadar oss!!
Visst, jag tycker väl inte egentligen att det skall göras någon skillnad när det gäller värnplikten heller, i en perfekt värld där allt annat är jämlikt, men jag tycker ändå att det är som att använda våra egna vapen mot oss. När allt annat i samhället fungerar som det ska kan vi börja se över sådana här regler. Men det här är nästan som ett hån, innan vi uppnått de självklara rättigheterna så får vi i ansiktet, jaha ni vill ha jämställdhet tjejer, här får ni! Mönstringen är ett, jag repeterar ETT, område där vi har fördel, männen har flera hundra, och därför skulle det vara "jämställdhet" att ändra på den lag som gynnar kvinnor?
Jag tycker inte ens att det borde vara obligatoriskt för män, ändra den delen av lagen istället för att dessutom tvinga kvinnor.
Jag kanske är onödigt hård nu men jag tycker vi måste börja med jämställdhet där det gynnar oss, för det är vad problematiken handlar om: att vi inte har lika rättigheter som män, och att tvingas att göra lumpen är ingen rättighet.
Det är där vi måste börja, med rättigheterna!
Upp till kamp, kvinnor! Och män, ni måste ta erat ansvar!
Och är det inte så typiskt??
Lika lön, lika rättigheter, uppsatta positioner i samhället nej varför bry sig om jämställdhet där det gynnar kvinnan, nej nu ska vi börja med jämställdhet där det skadar oss!!
Visst, jag tycker väl inte egentligen att det skall göras någon skillnad när det gäller värnplikten heller, i en perfekt värld där allt annat är jämlikt, men jag tycker ändå att det är som att använda våra egna vapen mot oss. När allt annat i samhället fungerar som det ska kan vi börja se över sådana här regler. Men det här är nästan som ett hån, innan vi uppnått de självklara rättigheterna så får vi i ansiktet, jaha ni vill ha jämställdhet tjejer, här får ni! Mönstringen är ett, jag repeterar ETT, område där vi har fördel, männen har flera hundra, och därför skulle det vara "jämställdhet" att ändra på den lag som gynnar kvinnor?
Jag tycker inte ens att det borde vara obligatoriskt för män, ändra den delen av lagen istället för att dessutom tvinga kvinnor.
Jag kanske är onödigt hård nu men jag tycker vi måste börja med jämställdhet där det gynnar oss, för det är vad problematiken handlar om: att vi inte har lika rättigheter som män, och att tvingas att göra lumpen är ingen rättighet.
Det är där vi måste börja, med rättigheterna!
Upp till kamp, kvinnor! Och män, ni måste ta erat ansvar!
01 March, 2008
Love and fire
Ni vet hur det blir i relationer... Särskilt i ett kärleks-förhållande. Med någon som man passar ihop med och lyckas vara tillsammans för ett längre tag. Först iakttar man mest varandra, ser vem den andre är. Sedan när man hittat nån man gillar så blir man huvutstupa kär. Nyförälskad. Hooneymoon fase. Gillar allt, vill göra allt tillsammans och livet leker. Sedan kommer man till insikt om att den andre faktiskt har fel och i brister. Men det är så tidigt i relationen att man lär sig dem och tycker nästan det är charmigt. Men efter ett tag så dör gulligheten ut. Man blir less helt enkelt på det där som alltid irriterar en. The honeymoon is over, time to face the reality. Och ibland är det bara helt enkelt att man lessnat lite, det är mänskligt. Lite uttråkad på samma gamma vanliga. Ja ni har gissat det. Det är där vi befinner oss i vårat förhållande nu. ...Jag och New York.
Vi har inte gjort nåt livslångt löfte till varandra. Nej vi har bestämt oss för att bara njuta av nuet, det får vara bra så länge det varar liksom.
Jag vet hur många säger att NYC är en kall stad. Jag håller inte med om det. Så missförstå mig inte nu, jag älskar fortfarande NYC djupt. Det är bara det att jag är i det skedet där jag är lite fast i samma spår. Det finns så mycket ytlighet i den här stan, det blir svårt att hitta ner till djupet, dit jag vill nå.
Det har väl massor att göra med att jag har hemlängtan också. Jag saknar min mamma, min bror! Så vansinnigt!!! Men inte länge nu hoppas jag. Jag saknar mina vänner, mina fina vackra roliga vänner. Jag är rädd för att jag missar för mycket i deras liv, sånt som jag vill dela med dem. Få vara där för dem när de har det tungt, få skapa nya roliga minnen tillsammans. Ush det är inte lätt. Och så saknar jag SVERIGE också. Främst vackra naturromantiska melankoliska Norrland.
Anyways vad händer här då? Kom just hem efter timmars hårt jobb (inte, bara slött trååååkigt) fast nu kan jag nog grundreglerna i Baseball once and for all. (ha ha ja vad ska vi sysselsätta oss med då?)
Nämnde jag att jag varit läskigt förkyld den här veckan host host? Tog en tupplur mitt på dan några dar sen. Vaknade upp av ett himla liv i trapphuset. Bankande på dörrar, höga röster och ljudet av en transmitter radio eller vad det nu heter. .over..copy.roger.whatever...? Jag gick för att kolla vad allt ståhejet var om. Och höll på att kvävas. Brandrök, fy vad det stank. När vi sen gick ut var våran del av blocket avspärrat med gul tejp, folk stod och kollade på vad som hände. Kanske fem olika uttryckningsfordon rakt utanför på gatan, brandkår, ambulans och polis. Tydligen the liquor store bredvid oss som brann. En kvinna blev skadad i ansiktet men jag hoppas det inte var så allvarligt. Men läskigt var det innan jag nyvaken fick grepp om vad som hände. Vi gick och lugnade ner oss med lite sushi och öl på en japansk restaurang några block bort så vi fick oss lite frisk luft.
Tycker bara att det är lite konstiga odds för liknande hände ju då jag och Minelli bodde i Noho, då sedan en trasig glasruta regnade ner fem våningar nästan över oss som stod där.
Brinner det mer ofta här i NYC? (Ja procentuellt alltså...)
Nej nu har jag blivit distraherad här av en film som är på tv...trött, ska mysa ner i soffan nu och ha en superb lördagkväll, ahh äntligen hemma!!
Vi har inte gjort nåt livslångt löfte till varandra. Nej vi har bestämt oss för att bara njuta av nuet, det får vara bra så länge det varar liksom.
Jag vet hur många säger att NYC är en kall stad. Jag håller inte med om det. Så missförstå mig inte nu, jag älskar fortfarande NYC djupt. Det är bara det att jag är i det skedet där jag är lite fast i samma spår. Det finns så mycket ytlighet i den här stan, det blir svårt att hitta ner till djupet, dit jag vill nå.
Det har väl massor att göra med att jag har hemlängtan också. Jag saknar min mamma, min bror! Så vansinnigt!!! Men inte länge nu hoppas jag. Jag saknar mina vänner, mina fina vackra roliga vänner. Jag är rädd för att jag missar för mycket i deras liv, sånt som jag vill dela med dem. Få vara där för dem när de har det tungt, få skapa nya roliga minnen tillsammans. Ush det är inte lätt. Och så saknar jag SVERIGE också. Främst vackra naturromantiska melankoliska Norrland.
Anyways vad händer här då? Kom just hem efter timmars hårt jobb (inte, bara slött trååååkigt) fast nu kan jag nog grundreglerna i Baseball once and for all. (ha ha ja vad ska vi sysselsätta oss med då?)
Nämnde jag att jag varit läskigt förkyld den här veckan host host? Tog en tupplur mitt på dan några dar sen. Vaknade upp av ett himla liv i trapphuset. Bankande på dörrar, höga röster och ljudet av en transmitter radio eller vad det nu heter. .over..copy.roger.whatever...? Jag gick för att kolla vad allt ståhejet var om. Och höll på att kvävas. Brandrök, fy vad det stank. När vi sen gick ut var våran del av blocket avspärrat med gul tejp, folk stod och kollade på vad som hände. Kanske fem olika uttryckningsfordon rakt utanför på gatan, brandkår, ambulans och polis. Tydligen the liquor store bredvid oss som brann. En kvinna blev skadad i ansiktet men jag hoppas det inte var så allvarligt. Men läskigt var det innan jag nyvaken fick grepp om vad som hände. Vi gick och lugnade ner oss med lite sushi och öl på en japansk restaurang några block bort så vi fick oss lite frisk luft.
Tycker bara att det är lite konstiga odds för liknande hände ju då jag och Minelli bodde i Noho, då sedan en trasig glasruta regnade ner fem våningar nästan över oss som stod där.
Brinner det mer ofta här i NYC? (Ja procentuellt alltså...)
Nej nu har jag blivit distraherad här av en film som är på tv...trött, ska mysa ner i soffan nu och ha en superb lördagkväll, ahh äntligen hemma!!
29 February, 2008
MIN MIN MIN
He he he, nu är jag jätteglad =) Vill ni veta varför? Märker ni nån skillnad??
Just det: å ä ö! Jag har fått tillbaka min alldeles egna härliga laptop med SVENSKA bokstäver. Men det tar tid att vänja sig av med att anvanda a och o istället så ni får räkna med lite skrivfel här och där ett tag till!
Just det: å ä ö! Jag har fått tillbaka min alldeles egna härliga laptop med SVENSKA bokstäver. Men det tar tid att vänja sig av med att anvanda a och o istället så ni får räkna med lite skrivfel här och där ett tag till!
28 February, 2008
Sprak...
Andrade just spraket till svenska. Hjalp va konstigt det kandes for ett tag...kande inte igen hur februari stavades! Det ar ju lojligt! Jag har ju bott i Sverige storsta delen av mitt liv och last och skrivit utan problem, (tvartom!) och har massor av svenska kompisar har och skriver sjalv pa svenska... Men kanske for att det ar mitt i natten, kanske for att jag inte varit i Sverige pa over tva ar (har ar ju svengelska accepterat) men faktiskt, ibland kanns svenska valdigt frammande och engelska mer bekvamt. Aven om jag helt klart aldrig kan mata mina sprakkunskaper i engelska med svenska. Kan inte uttrycka mig lika klart pa engelska, inte utan accent och inte alls lika akademiskt som jag skulle kunna pa svenska. Mitt ordforrad ar valdigt fattigt pa engelska. Men anda...det ar spraket jag pratar nar jag vaknar, pa vagen till skolan, pa klasser, nar jag handlar mat, i alla officiella sammanhang, nar jag ar trott, det jag hor pa tv och film osv. Sa det blir ju spraket jag borjat tanka pa, pratar for mig sjalv pa (ja jag gor det ibland he he), drommer pa. Det spraket som kommer automatiskt.
Ah jag onskar jag kunde forvirra och utmana min hjarna annu mer, jag langtar efter att ta upp spanskan igen!!
Later, ...ehum, jag menar senare: Och faktiskt...jag har ju faktiskt kritiserat och hjalpt utbildade amerikaner (born and raised med engelska som enda sprak) med officiella papper, formuleringar grammatik och stavning.... (men kanske sager det mer om det har landet an om mina engelskakunskaper...??)
Fast vad jag vill ha sagt med det har tillagget ar att jag kanske maste borja acceptera engelskan som MITT sprak och inte bara som "det dar andra spraket" langre...?
Ah jag onskar jag kunde forvirra och utmana min hjarna annu mer, jag langtar efter att ta upp spanskan igen!!
Later, ...ehum, jag menar senare: Och faktiskt...jag har ju faktiskt kritiserat och hjalpt utbildade amerikaner (born and raised med engelska som enda sprak) med officiella papper, formuleringar grammatik och stavning.... (men kanske sager det mer om det har landet an om mina engelskakunskaper...??)
Fast vad jag vill ha sagt med det har tillagget ar att jag kanske maste borja acceptera engelskan som MITT sprak och inte bara som "det dar andra spraket" langre...?
27 February, 2008
konstigt...
Lagg marke till att det ar samma datum. Beskriver min personlighet ratt val tror jag. Hundra blogg pa samma dag, men sedan tystnad i over en manad. Vore inte livet enklare om jag var en sadan som kunde skriva ett inlagg om dan...?
Vet ni vad jag verkligen avundas? De som bara just fucking do it.
De tar ett foto lagger ut det och kallar det for konst.
Jag kan skylla pa att de har utbildning. Eller att de ar battre. Och det ar nog sant. Men har jag tagit ett foto och tankt pa det ur en artistisk synvinkel ar det val for 17 konst. Bra konst eller dalig ar sak samma, men ar det menat som konst ar det val konst?! De som kanner mig fran facebook eller myspace har sett mina tama forsok dar jag ursaktar mig. Att det ar konstigt mer an konst. Och det ar det val. Men kom igen... aven om det skulle vara daligt AR det ju min konst. MIN. Den ar san. Och jag utbildar mig ju till en slags konstnar. Och jag kan inte halla mig inom bara en konstform. For jag som konstnar anvander mig av alla mina intryck, aven om jag sallar. Jag vill inte satta upp ramar, for de intresserar mig inte. Jag ifragasatter hellre ramarna, vart de borjar, var de slutar, om de ens finns. Och vad ramar da ar. Och dess betydelse.
Ord. Bild. Form. Gestaltat av manniskokropp, manniskoljud, eller doda foremal. Rorelse endast i nuet, eller forevigat till ett minne.
Dans. Musik. Foto.
Granserna daremellan intresserar mig, men vissa former tilltalar mig battre. Dans ar sa vansinnigt sensuellt och kottsligt fult pa samma underbara gang.
Konst. Jag alskar det abstrakta. Som anda vill innehalla. Eller som jag vill ska innehalla. Innehalla mening. Kanske inte i sig, men atminstonde leda till en poang. Aven om poangen endast ar ett enda stort ifragasattande utan svar. Meningslost? Jaha lat det vara det och jag fragar dig varfor du tycker det? Men att du bara tycker nagot ar nog. For da har jag uppnatt. Att min tanke lett till din tanke. Och din reaktion far mig att tanka. En reaktion kanske bara som publik, eller konstnar du ocksa. En kommunikation som kanske inte oftast ar direkt, men som startar en kedja, gor mig och dig till en del av samma varld.
Vet ni vad jag verkligen avundas? De som bara just fucking do it.
De tar ett foto lagger ut det och kallar det for konst.
Jag kan skylla pa att de har utbildning. Eller att de ar battre. Och det ar nog sant. Men har jag tagit ett foto och tankt pa det ur en artistisk synvinkel ar det val for 17 konst. Bra konst eller dalig ar sak samma, men ar det menat som konst ar det val konst?! De som kanner mig fran facebook eller myspace har sett mina tama forsok dar jag ursaktar mig. Att det ar konstigt mer an konst. Och det ar det val. Men kom igen... aven om det skulle vara daligt AR det ju min konst. MIN. Den ar san. Och jag utbildar mig ju till en slags konstnar. Och jag kan inte halla mig inom bara en konstform. For jag som konstnar anvander mig av alla mina intryck, aven om jag sallar. Jag vill inte satta upp ramar, for de intresserar mig inte. Jag ifragasatter hellre ramarna, vart de borjar, var de slutar, om de ens finns. Och vad ramar da ar. Och dess betydelse.
Ord. Bild. Form. Gestaltat av manniskokropp, manniskoljud, eller doda foremal. Rorelse endast i nuet, eller forevigat till ett minne.
Dans. Musik. Foto.
Granserna daremellan intresserar mig, men vissa former tilltalar mig battre. Dans ar sa vansinnigt sensuellt och kottsligt fult pa samma underbara gang.
Konst. Jag alskar det abstrakta. Som anda vill innehalla. Eller som jag vill ska innehalla. Innehalla mening. Kanske inte i sig, men atminstonde leda till en poang. Aven om poangen endast ar ett enda stort ifragasattande utan svar. Meningslost? Jaha lat det vara det och jag fragar dig varfor du tycker det? Men att du bara tycker nagot ar nog. For da har jag uppnatt. Att min tanke lett till din tanke. Och din reaktion far mig att tanka. En reaktion kanske bara som publik, eller konstnar du ocksa. En kommunikation som kanske inte oftast ar direkt, men som startar en kedja, gor mig och dig till en del av samma varld.
Subscribe to:
Posts (Atom)