Jag är så less på den här SJUKDOMEN som jag har. Ingen annan ser det som en sjukdom, nej det är bara jag som är tråkig, lat, bortskämd och opålitlig.
För många människor är allergier att man nyser ibland eller bara helt enkelt måste låta bli att äta en viss sorts nöt. Och astma är det väl bara att ta medicin då det blir jobbigt att andas.
I mitt liv har det haft långt mycket större effekt.
I perioder skärmar jag av mig från vänner, känner bara att jag sviker dem ändå varje gång jag uteblir för att jag mår för dåligt. Genom skolåren har jag utsatts för rena trakasserier från lärare och skolpersonal, än mindre fått den hjälp jag efterfrågat. Jag har bemötts av misstro, fientlighet och smutskastning, som fått mig att tvivla på mig själv. Jag har känt mig tvingad att göra mycket som jag egentligen inte orkar, vilket får mig att känna mig även mentalt utbränd. Jag känner att jag aldrig har tid med avslappnande vila när jag är frisk, för jag uppfyller, och överfyller, min kvot av ”vila” (dvs lidande) då jag är sjuk. Jag oroar mig ofta för framtiden, kommer min sjukdom hindra mig från att komma dit jag vill i livet?
Jag har varit infektionskänslig hela mitt liv, blivit sjuk ofta, och länge. Oftast bara ständiga förkylningar, ibland lunginflammationer, återkommande bihåleinflammationer och influensor. För att inte tala om de otäcka, och smärtsamma, livshotande allergiattackerna. Detta gör att jag missat mycket i mitt liv. Jag har inte hunnit allt som många friska 29-åringar har hunnit med.
Allt detta har inte endast medfört dåliga saker. Det har lärt mig att ta till vara på den tiden då jag orkar vara med, då jag orkar göra något. Göra det mesta och det bästa av tiden; jag har lärt mig vara effektiv och samtidigt njuta av nuet. Eftersom jag tvingats strida för mig och min rätt har jag fått en envis kämpaglöd som inte går av för hackor. Jag har lärt mig att allt inte alltid behöver göras på det förväntade sättet, det finns många omvägar för att nå ett mål.
Även om jag många gånger önskar att något bara kunde få vara enkelt för en gångs skull...
Jag har valt att se det som så att alla har sina strider i livet. Nästan allt annat i livet har jag haft tur med, så det här är väl mitt kors att bära. Om jag inte hade det skulle jag inte blivit lika erfaren, lika medveten om de orättvisor som faktiskt finns. Det är alltid skillnad att stå utanför och tycka när man orkar, mot för när ögon tvingas öppnas även då man inte orkar. Det har fått mig att inse och förstå hur andra orättvisor och kamper kan kännas. Kort sagt: det har gett mig empati.
