I've been thinking about something lately… I read my friend's friend's blog where she is, understandably, upset about how she has been called a “nigger”. It is very upsetting and uncomfortable to get proofs that there are still racists out there, which sadly however is not news. But this is not about that. This is about the question that was raised in my head, now when we're dealing with a choice between a white woman and a black man running for president. What if it was about being called a derogatory term, not for being black, but for being a woman?
To be racist is one of the worst things ever and I would not surround myself with people that don't think likewise. But would people be as upset if it was about a woman being called a “bitch”? Would people raise their voices? Would people be as careful about not being called sexist as they are about not being called racist?
You can argue that there's an awful history as a background for black people. But I asked myself, haven't women been slaves, just for being women? Truth is they have. And for longer than black men. They've been beaten. Murdered. Used as slaves in their homes. Used sexually. They're still being sold as sex slaves. It's still going on in the world today.
Still I doubt that it would rise as loud voices, as powerful protests, when a woman is being called a derogatory term. To be treated anything less than an equal human being is never, never, never acceptable. No matter whom you are.
19 March, 2008
18 March, 2008
More communication... =)
Don't throw stone in a glass house.
The one who digs a hole for others often fall in there themself.
The sin punishes itself.
The one who digs a hole for others often fall in there themself.
The sin punishes itself.
17 March, 2008
Ms President
Where does this myth come from that Obama would be more left wing than Clinton? Is it because we're hoping it would be so? Because it would be easier to elect another Mr. President? But still feel good about breaking some standard?
The right wing USA accompanied by the US media hates Clinton. I think this hate come from a fear. A fear that she would actually make changes that would risk a lot of the capitalism the country is based on? The healthcare is an issue where this shines through.
And also...imagine all these white middle aged men...that would all of the sudden have a woman superior, Good Morning Miss...Mrs... Ms...Mme President!
The right wing USA accompanied by the US media hates Clinton. I think this hate come from a fear. A fear that she would actually make changes that would risk a lot of the capitalism the country is based on? The healthcare is an issue where this shines through.
And also...imagine all these white middle aged men...that would all of the sudden have a woman superior, Good Morning Miss...Mrs... Ms...Mme President!
10 March, 2008
Communication
The language is a mirror of the society we live in. As a Swedish person you might think that an Americanized country as Sweden does not differ that much from the US, when it comes to communicating. From knowing the English language and slowly being infiltrated by TV shows, films, music videos and commercial products I think we Swedes can adjust pretty easy to an American lifestyle. But there are things that I think we sometimes forget that the people around us do not understand.
In the Swedish language there are several expressions that reflect what we all are suppose to know and understand. Things we are taking for granted. Which also means we're taking for granted that everyone is taking it for granted.
If it's about serious things, like how if you’re sick you get cared for and if you're a kid you get to go to school, then I can more easily understand that there is a difference, because it's such a severe and obvious difference. When it comes to smaller things though, I sometimes forget about it. At those times various sayings in Swedish pop up in my mind. Some of them have their equivalence in English (that's probably were Sweden got them from) while others totally get lost in translation. Even those sayings that you can express another way in English come to me the Swedish way. Can you imagine the uninterested and totally confused look on people’s faces when I'm translating it word by word? Sure, some still make grammatically correct sentences, but the meaning disappears halfway when the familiar feeling of the well known stated reminds you of what everybody already is supposed to know.
=)
From everything bad comes something good.
Don't yell hi until you're over the river.
Small tussock often overturn big load.
Away is good, home is best.
It has to bent in time, what's going to be crooked.
Everybody knows the monkey but the monkey knows nobody.
All ways are good, except the bad.
The exception confirms the rule.
Butt against butt nothing can happen.
The one who opens his mouth for much, often loses the entire piece.
Or: The one who yells after much, often loses the entire piece.
Don't wake the bear that's sleeping.
=)
And I could go on forever...
But if it's this way with smaller things...what happens when values and opinions get lost in translation? What if there's not actually a word for the meaning you are trying to describe?
(And please help me out here...that's exactly one of the words I'm looking for: what's the correct translation for begrepp? Is there an equivalent word?)
The language and the way we're living is an entire concept, where it's hard if not impossible to divide one from another. It's building walls. But it can also, in one way, be seen as something very positive. Basically, we have a need for language as deep as our existence, and we're actually succeeding to communicate so well within the groups we form that, sadly, other groups would be rather clueless if they listened in.
I would think that it's not only a one way thing. We form the language after our way of life, our understandings, our knowledge and our opinions. But the language can also influence us. It can limit us. Or inspire us.
Limitations... In Swedish I would have to say a very clear limitation is the use of "man" (yes it means man) that is used to express anybody. (Compare with "one" or "you". "One could think..." "How do you do this?”) What both Swedish and English have in common is the expectation that the male word is the neutral word. That man means everybody. Woman just means women. ("One man one vote") Women slowly become more and more involved in the word man, but why aren't men more involved in the word for women? Once again it's the women that have to adjust to the frames of man. (Ten actresses and one actor is a group of.....actors?)
Do we need to change the language before we can change? Or can the language just express how little we've actually achieved? I do know that words matter, and they do affect us.
07 March, 2008
06 March, 2008
Läs...
Read this!
På svenska!
Jag tänkte på det här, och så är det faktiskt någon som har uttalat sig vist =)
På svenska!
Jag tänkte på det här, och så är det faktiskt någon som har uttalat sig vist =)
Val och kvasi-feminism
Läser artikeln som jag fick länkat till mig i kommentaren till förra bloggposten samtidigt som jag tar in fakta om valet som är i full gång här i USA.
Hur Obama vinner nästan alla caucus, med andra ord hur han vinner när arbetarklassen hålls borta. (Även Obama fan har vojjat sig över detta.) Bara det får mig att forma en åsikt. Inte bara om Obama, men om det här landet och också om hur demokratin flämtar här. Den är knapp. One man, one vote, inte ens det finns, men vad skulle hända om ("gud förbjude") en kvinna, en röst, skulle få göra sitt inträde? Ja man kan ju alltid drömma... Nu är det ju inte bara caucus som får mig att forma mina åsikter... men om vi nu ska gå in på det här med feminism vilket leder till artikeln jag just läste.
Det finns väl ingen vinst med att göra kvinnan till ett offer. Men ännu värre är, anser jag, att göra kvinnan till den skyldiga bakom brotten som utövas mot kvinnor. Det är en sådan kvasi-feminism att jag ryser, inte nog med vad som faktiskt pågår men nu skall kvinnan också skuldbeläggas för det. Om vi nu skulle acceptera att kvinnan skuldbeläggs för de ojämställda orättvisorna, så faller vi in i en attityd som säger att jaja vill kvinnorna inte ha jämställdhet själva ens så finns det ingenting vi kan göra förrän de ändrar sig. Farligt farligt.
Visst att det finns tusentals kvinnor som jobbar emot feminism. Dessa kvinnor har formats så av ett samhälle som inte vill ha kvinnor som bråkar. Det som irriterar mig mest av allt är ändå detta antagande som ligger som en slemmig hinna över debatten, att Sverige är ett land där vi i stort sett redan är jämställda. BAH!
(I wish! ...and I truly do...)
I Sverige råder inte jämlikhet. Inte heller mellan könen.
I Sverige tar man antagandet om att det finns länder som är värre som ett slags bevis på att vi lyckats. Ja till viss del har vi lyckats, vi har lyckats starta upp kampen. Låt nu detta inte lura er, det svåra kommer nu, att fortsätta den, att strida tills vi verkligen har vunnit. Vissa kommer med nedslående kommentarer om att det aldrig kan bli perfekt, oftast människor med väldigt högerorienterade åsikter, men nehej även om det aldrig kan bli perfekt, kan vi alltid kämpa för att göra det bättre och bättre. Jag vill inte nöja mig med mindre.
Jag vill återkomma till det jag skrev här ovan, om kvinnorna inte vill ha jämställdhet själva, ja vart faller då ansvaret? Detta blir väldigt dubbelt och svårt. Det faller hos männen. Än en gång som i sagans värd lutar sig kvinnorna tillbaka i väntan på att räddas av männen. Och faktiskt...så vansinnigt fel är det inte. Bli inte rädda nu, det jag menar är detta: även om kvinnorna inte skulle vilja ha jämställdhet själva (vilket jag visserligen just argumenterat inte är frågan, men låt oss säga om) borde detta inte nödvändigtsvis betyda att det inte finns någon som vill ha jämställdhet. Jämställdhet borde även ligga i männens intresse. Det är även deras ansvar! Problematiken är förstås att om de utan makt inte kämpar för den så är det sällan de med makt frivilligt delar med sig.
Givetsvis är det helt enkelt sanslöst att säga att det är den förtrycktes fel att den är förtryckt. Detta är ytterligare en metod att förtrycka, att få de förtryckta att tro just detta!
"Det är mitt fel att min man slår mig för jag har varit en dålig hustru."
Ett litet ljus gick upp för mig för ett tag sedan. Jag har varit så korkad. Nog för att jag alltid vetat men jag har aldrig förstått. Han är rolig, han är charmig, han är älskad...det är därför han får tillfälle att misshandla...inte för att han är ett ond monster för ingen kvinna är så dum, utan för att han är älskad. Det är därför han kan slå. Det börjar med kärlek.
Jaja detta har väl alla andra redan insett.
För att återgå till Lindqvist artikel, som direkt respons:
Detta är ännu en kvasi-feministisk synvinkel som skadar feminismen mer än den gör nytta: Att vara så mycket som mansrollen som möjligt gör mig väldigt feministisk. Om kvinnor skulle bli allt män är har vi ett jämställt samhälle. Fel fel FEL. Det som anses kvinnligt skuldbeläggs igen. Det är mjukt, därför svagt. En underordnat attribut.
Är hon feminist för att hon inte vet namnet på sina barns klassföreståndare? Hade detta varit en man som skrivit hade jag ifrågasatt så mycket, nu är det en kvinna och det blir till tabu, men vet du vad, jag tänker fråga ändå: Varför låter hon så stolt över att hon inte är särskilt delaktig i sina barns liv? Vad är det som är så konstigt med att man (kvinna) förväntas älska sina barn? Även om kvinnorna generellt bär mer av det ansvaret i samhället hade jag personligen ändå chockats svårt av den man som inte såg självklarheten i att älska sina barn.
Dessutom skriver Lindqvist att hon inte kan förstå varför den misshandlade frun kan stå ut med misshandeln. Stå ut? Vem säger att hon står ut? För att hon inte anmäler? Därför att detta är en stor del av misshandeln. Skulden, skammen, rädslan. Lindqvist hävdar också att kvinnor har alla förutsättningar för att skapa en mer tillfredställande tillvaro. Jag håller INTE med. Kvinnor har långt ifrån samma förutsättningar som män. Här skuldbelägger Lindqvist kvinnorna igen.
En sak kan jag dock hålla med om. Inget kommer gratis. Vi måste kämpa för att se resultat. Det är inte lätt. Men det måste göras. Fast jag måste lägga till, låt inte männen komma undan.
Hur Obama vinner nästan alla caucus, med andra ord hur han vinner när arbetarklassen hålls borta. (Även Obama fan har vojjat sig över detta.) Bara det får mig att forma en åsikt. Inte bara om Obama, men om det här landet och också om hur demokratin flämtar här. Den är knapp. One man, one vote, inte ens det finns, men vad skulle hända om ("gud förbjude") en kvinna, en röst, skulle få göra sitt inträde? Ja man kan ju alltid drömma... Nu är det ju inte bara caucus som får mig att forma mina åsikter... men om vi nu ska gå in på det här med feminism vilket leder till artikeln jag just läste.
Det finns väl ingen vinst med att göra kvinnan till ett offer. Men ännu värre är, anser jag, att göra kvinnan till den skyldiga bakom brotten som utövas mot kvinnor. Det är en sådan kvasi-feminism att jag ryser, inte nog med vad som faktiskt pågår men nu skall kvinnan också skuldbeläggas för det. Om vi nu skulle acceptera att kvinnan skuldbeläggs för de ojämställda orättvisorna, så faller vi in i en attityd som säger att jaja vill kvinnorna inte ha jämställdhet själva ens så finns det ingenting vi kan göra förrän de ändrar sig. Farligt farligt.
Visst att det finns tusentals kvinnor som jobbar emot feminism. Dessa kvinnor har formats så av ett samhälle som inte vill ha kvinnor som bråkar. Det som irriterar mig mest av allt är ändå detta antagande som ligger som en slemmig hinna över debatten, att Sverige är ett land där vi i stort sett redan är jämställda. BAH!
(I wish! ...and I truly do...)
I Sverige råder inte jämlikhet. Inte heller mellan könen.
I Sverige tar man antagandet om att det finns länder som är värre som ett slags bevis på att vi lyckats. Ja till viss del har vi lyckats, vi har lyckats starta upp kampen. Låt nu detta inte lura er, det svåra kommer nu, att fortsätta den, att strida tills vi verkligen har vunnit. Vissa kommer med nedslående kommentarer om att det aldrig kan bli perfekt, oftast människor med väldigt högerorienterade åsikter, men nehej även om det aldrig kan bli perfekt, kan vi alltid kämpa för att göra det bättre och bättre. Jag vill inte nöja mig med mindre.
Jag vill återkomma till det jag skrev här ovan, om kvinnorna inte vill ha jämställdhet själva, ja vart faller då ansvaret? Detta blir väldigt dubbelt och svårt. Det faller hos männen. Än en gång som i sagans värd lutar sig kvinnorna tillbaka i väntan på att räddas av männen. Och faktiskt...så vansinnigt fel är det inte. Bli inte rädda nu, det jag menar är detta: även om kvinnorna inte skulle vilja ha jämställdhet själva (vilket jag visserligen just argumenterat inte är frågan, men låt oss säga om) borde detta inte nödvändigtsvis betyda att det inte finns någon som vill ha jämställdhet. Jämställdhet borde även ligga i männens intresse. Det är även deras ansvar! Problematiken är förstås att om de utan makt inte kämpar för den så är det sällan de med makt frivilligt delar med sig.
Givetsvis är det helt enkelt sanslöst att säga att det är den förtrycktes fel att den är förtryckt. Detta är ytterligare en metod att förtrycka, att få de förtryckta att tro just detta!
"Det är mitt fel att min man slår mig för jag har varit en dålig hustru."
Ett litet ljus gick upp för mig för ett tag sedan. Jag har varit så korkad. Nog för att jag alltid vetat men jag har aldrig förstått. Han är rolig, han är charmig, han är älskad...det är därför han får tillfälle att misshandla...inte för att han är ett ond monster för ingen kvinna är så dum, utan för att han är älskad. Det är därför han kan slå. Det börjar med kärlek.
Jaja detta har väl alla andra redan insett.
För att återgå till Lindqvist artikel, som direkt respons:
Detta är ännu en kvasi-feministisk synvinkel som skadar feminismen mer än den gör nytta: Att vara så mycket som mansrollen som möjligt gör mig väldigt feministisk. Om kvinnor skulle bli allt män är har vi ett jämställt samhälle. Fel fel FEL. Det som anses kvinnligt skuldbeläggs igen. Det är mjukt, därför svagt. En underordnat attribut.
Är hon feminist för att hon inte vet namnet på sina barns klassföreståndare? Hade detta varit en man som skrivit hade jag ifrågasatt så mycket, nu är det en kvinna och det blir till tabu, men vet du vad, jag tänker fråga ändå: Varför låter hon så stolt över att hon inte är särskilt delaktig i sina barns liv? Vad är det som är så konstigt med att man (kvinna) förväntas älska sina barn? Även om kvinnorna generellt bär mer av det ansvaret i samhället hade jag personligen ändå chockats svårt av den man som inte såg självklarheten i att älska sina barn.
Dessutom skriver Lindqvist att hon inte kan förstå varför den misshandlade frun kan stå ut med misshandeln. Stå ut? Vem säger att hon står ut? För att hon inte anmäler? Därför att detta är en stor del av misshandeln. Skulden, skammen, rädslan. Lindqvist hävdar också att kvinnor har alla förutsättningar för att skapa en mer tillfredställande tillvaro. Jag håller INTE med. Kvinnor har långt ifrån samma förutsättningar som män. Här skuldbelägger Lindqvist kvinnorna igen.
En sak kan jag dock hålla med om. Inget kommer gratis. Vi måste kämpa för att se resultat. Det är inte lätt. Men det måste göras. Fast jag måste lägga till, låt inte männen komma undan.
04 March, 2008
Jämställdhet
Igår läste jag en artikel på Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1913704.ab) om att kvinnor också borde tvingas att mönstra.
Och är det inte så typiskt??
Lika lön, lika rättigheter, uppsatta positioner i samhället nej varför bry sig om jämställdhet där det gynnar kvinnan, nej nu ska vi börja med jämställdhet där det skadar oss!!
Visst, jag tycker väl inte egentligen att det skall göras någon skillnad när det gäller värnplikten heller, i en perfekt värld där allt annat är jämlikt, men jag tycker ändå att det är som att använda våra egna vapen mot oss. När allt annat i samhället fungerar som det ska kan vi börja se över sådana här regler. Men det här är nästan som ett hån, innan vi uppnått de självklara rättigheterna så får vi i ansiktet, jaha ni vill ha jämställdhet tjejer, här får ni! Mönstringen är ett, jag repeterar ETT, område där vi har fördel, männen har flera hundra, och därför skulle det vara "jämställdhet" att ändra på den lag som gynnar kvinnor?
Jag tycker inte ens att det borde vara obligatoriskt för män, ändra den delen av lagen istället för att dessutom tvinga kvinnor.
Jag kanske är onödigt hård nu men jag tycker vi måste börja med jämställdhet där det gynnar oss, för det är vad problematiken handlar om: att vi inte har lika rättigheter som män, och att tvingas att göra lumpen är ingen rättighet.
Det är där vi måste börja, med rättigheterna!
Upp till kamp, kvinnor! Och män, ni måste ta erat ansvar!
Och är det inte så typiskt??
Lika lön, lika rättigheter, uppsatta positioner i samhället nej varför bry sig om jämställdhet där det gynnar kvinnan, nej nu ska vi börja med jämställdhet där det skadar oss!!
Visst, jag tycker väl inte egentligen att det skall göras någon skillnad när det gäller värnplikten heller, i en perfekt värld där allt annat är jämlikt, men jag tycker ändå att det är som att använda våra egna vapen mot oss. När allt annat i samhället fungerar som det ska kan vi börja se över sådana här regler. Men det här är nästan som ett hån, innan vi uppnått de självklara rättigheterna så får vi i ansiktet, jaha ni vill ha jämställdhet tjejer, här får ni! Mönstringen är ett, jag repeterar ETT, område där vi har fördel, männen har flera hundra, och därför skulle det vara "jämställdhet" att ändra på den lag som gynnar kvinnor?
Jag tycker inte ens att det borde vara obligatoriskt för män, ändra den delen av lagen istället för att dessutom tvinga kvinnor.
Jag kanske är onödigt hård nu men jag tycker vi måste börja med jämställdhet där det gynnar oss, för det är vad problematiken handlar om: att vi inte har lika rättigheter som män, och att tvingas att göra lumpen är ingen rättighet.
Det är där vi måste börja, med rättigheterna!
Upp till kamp, kvinnor! Och män, ni måste ta erat ansvar!
01 March, 2008
Love and fire
Ni vet hur det blir i relationer... Särskilt i ett kärleks-förhållande. Med någon som man passar ihop med och lyckas vara tillsammans för ett längre tag. Först iakttar man mest varandra, ser vem den andre är. Sedan när man hittat nån man gillar så blir man huvutstupa kär. Nyförälskad. Hooneymoon fase. Gillar allt, vill göra allt tillsammans och livet leker. Sedan kommer man till insikt om att den andre faktiskt har fel och i brister. Men det är så tidigt i relationen att man lär sig dem och tycker nästan det är charmigt. Men efter ett tag så dör gulligheten ut. Man blir less helt enkelt på det där som alltid irriterar en. The honeymoon is over, time to face the reality. Och ibland är det bara helt enkelt att man lessnat lite, det är mänskligt. Lite uttråkad på samma gamma vanliga. Ja ni har gissat det. Det är där vi befinner oss i vårat förhållande nu. ...Jag och New York.
Vi har inte gjort nåt livslångt löfte till varandra. Nej vi har bestämt oss för att bara njuta av nuet, det får vara bra så länge det varar liksom.
Jag vet hur många säger att NYC är en kall stad. Jag håller inte med om det. Så missförstå mig inte nu, jag älskar fortfarande NYC djupt. Det är bara det att jag är i det skedet där jag är lite fast i samma spår. Det finns så mycket ytlighet i den här stan, det blir svårt att hitta ner till djupet, dit jag vill nå.
Det har väl massor att göra med att jag har hemlängtan också. Jag saknar min mamma, min bror! Så vansinnigt!!! Men inte länge nu hoppas jag. Jag saknar mina vänner, mina fina vackra roliga vänner. Jag är rädd för att jag missar för mycket i deras liv, sånt som jag vill dela med dem. Få vara där för dem när de har det tungt, få skapa nya roliga minnen tillsammans. Ush det är inte lätt. Och så saknar jag SVERIGE också. Främst vackra naturromantiska melankoliska Norrland.
Anyways vad händer här då? Kom just hem efter timmars hårt jobb (inte, bara slött trååååkigt) fast nu kan jag nog grundreglerna i Baseball once and for all. (ha ha ja vad ska vi sysselsätta oss med då?)
Nämnde jag att jag varit läskigt förkyld den här veckan host host? Tog en tupplur mitt på dan några dar sen. Vaknade upp av ett himla liv i trapphuset. Bankande på dörrar, höga röster och ljudet av en transmitter radio eller vad det nu heter. .over..copy.roger.whatever...? Jag gick för att kolla vad allt ståhejet var om. Och höll på att kvävas. Brandrök, fy vad det stank. När vi sen gick ut var våran del av blocket avspärrat med gul tejp, folk stod och kollade på vad som hände. Kanske fem olika uttryckningsfordon rakt utanför på gatan, brandkår, ambulans och polis. Tydligen the liquor store bredvid oss som brann. En kvinna blev skadad i ansiktet men jag hoppas det inte var så allvarligt. Men läskigt var det innan jag nyvaken fick grepp om vad som hände. Vi gick och lugnade ner oss med lite sushi och öl på en japansk restaurang några block bort så vi fick oss lite frisk luft.
Tycker bara att det är lite konstiga odds för liknande hände ju då jag och Minelli bodde i Noho, då sedan en trasig glasruta regnade ner fem våningar nästan över oss som stod där.
Brinner det mer ofta här i NYC? (Ja procentuellt alltså...)
Nej nu har jag blivit distraherad här av en film som är på tv...trött, ska mysa ner i soffan nu och ha en superb lördagkväll, ahh äntligen hemma!!
Vi har inte gjort nåt livslångt löfte till varandra. Nej vi har bestämt oss för att bara njuta av nuet, det får vara bra så länge det varar liksom.
Jag vet hur många säger att NYC är en kall stad. Jag håller inte med om det. Så missförstå mig inte nu, jag älskar fortfarande NYC djupt. Det är bara det att jag är i det skedet där jag är lite fast i samma spår. Det finns så mycket ytlighet i den här stan, det blir svårt att hitta ner till djupet, dit jag vill nå.
Det har väl massor att göra med att jag har hemlängtan också. Jag saknar min mamma, min bror! Så vansinnigt!!! Men inte länge nu hoppas jag. Jag saknar mina vänner, mina fina vackra roliga vänner. Jag är rädd för att jag missar för mycket i deras liv, sånt som jag vill dela med dem. Få vara där för dem när de har det tungt, få skapa nya roliga minnen tillsammans. Ush det är inte lätt. Och så saknar jag SVERIGE också. Främst vackra naturromantiska melankoliska Norrland.
Anyways vad händer här då? Kom just hem efter timmars hårt jobb (inte, bara slött trååååkigt) fast nu kan jag nog grundreglerna i Baseball once and for all. (ha ha ja vad ska vi sysselsätta oss med då?)
Nämnde jag att jag varit läskigt förkyld den här veckan host host? Tog en tupplur mitt på dan några dar sen. Vaknade upp av ett himla liv i trapphuset. Bankande på dörrar, höga röster och ljudet av en transmitter radio eller vad det nu heter. .over..copy.roger.whatever...? Jag gick för att kolla vad allt ståhejet var om. Och höll på att kvävas. Brandrök, fy vad det stank. När vi sen gick ut var våran del av blocket avspärrat med gul tejp, folk stod och kollade på vad som hände. Kanske fem olika uttryckningsfordon rakt utanför på gatan, brandkår, ambulans och polis. Tydligen the liquor store bredvid oss som brann. En kvinna blev skadad i ansiktet men jag hoppas det inte var så allvarligt. Men läskigt var det innan jag nyvaken fick grepp om vad som hände. Vi gick och lugnade ner oss med lite sushi och öl på en japansk restaurang några block bort så vi fick oss lite frisk luft.
Tycker bara att det är lite konstiga odds för liknande hände ju då jag och Minelli bodde i Noho, då sedan en trasig glasruta regnade ner fem våningar nästan över oss som stod där.
Brinner det mer ofta här i NYC? (Ja procentuellt alltså...)
Nej nu har jag blivit distraherad här av en film som är på tv...trött, ska mysa ner i soffan nu och ha en superb lördagkväll, ahh äntligen hemma!!
Subscribe to:
Posts (Atom)