Val och kvasi-feminism

Läser artikeln som jag fick länkat till mig i kommentaren till förra bloggposten samtidigt som jag tar in fakta om valet som är i full gång här i USA.

Hur Obama vinner nästan alla caucus, med andra ord hur han vinner när arbetarklassen hålls borta. (Även Obama fan har vojjat sig över detta.) Bara det får mig att forma en åsikt. Inte bara om Obama, men om det här landet och också om hur demokratin flämtar här. Den är knapp. One man, one vote, inte ens det finns, men vad skulle hända om ("gud förbjude") en kvinna, en röst, skulle få göra sitt inträde? Ja man kan ju alltid drömma... Nu är det ju inte bara caucus som får mig att forma mina åsikter... men om vi nu ska gå in på det här med feminism vilket leder till artikeln jag just läste.

Det finns väl ingen vinst med att göra kvinnan till ett offer. Men ännu värre är, anser jag, att göra kvinnan till den skyldiga bakom brotten som utövas mot kvinnor. Det är en sådan kvasi-feminism att jag ryser, inte nog med vad som faktiskt pågår men nu skall kvinnan också skuldbeläggas för det. Om vi nu skulle acceptera att kvinnan skuldbeläggs för de ojämställda orättvisorna, så faller vi in i en attityd som säger att jaja vill kvinnorna inte ha jämställdhet själva ens så finns det ingenting vi kan göra förrän de ändrar sig. Farligt farligt.
Visst att det finns tusentals kvinnor som jobbar emot feminism. Dessa kvinnor har formats så av ett samhälle som inte vill ha kvinnor som bråkar. Det som irriterar mig mest av allt är ändå detta antagande som ligger som en slemmig hinna över debatten, att Sverige är ett land där vi i stort sett redan är jämställda. BAH!
(I wish! ...and I truly do...)
I Sverige råder inte jämlikhet. Inte heller mellan könen.
I Sverige tar man antagandet om att det finns länder som är värre som ett slags bevis på att vi lyckats. Ja till viss del har vi lyckats, vi har lyckats starta upp kampen. Låt nu detta inte lura er, det svåra kommer nu, att fortsätta den, att strida tills vi verkligen har vunnit. Vissa kommer med nedslående kommentarer om att det aldrig kan bli perfekt, oftast människor med väldigt högerorienterade åsikter, men nehej även om det aldrig kan bli perfekt, kan vi alltid kämpa för att göra det bättre och bättre. Jag vill inte nöja mig med mindre.

Jag vill återkomma till det jag skrev här ovan, om kvinnorna inte vill ha jämställdhet själva, ja vart faller då ansvaret? Detta blir väldigt dubbelt och svårt. Det faller hos männen. Än en gång som i sagans värd lutar sig kvinnorna tillbaka i väntan på att räddas av männen. Och faktiskt...så vansinnigt fel är det inte. Bli inte rädda nu, det jag menar är detta: även om kvinnorna inte skulle vilja ha jämställdhet själva (vilket jag visserligen just argumenterat inte är frågan, men låt oss säga om) borde detta inte nödvändigtsvis betyda att det inte finns någon som vill ha jämställdhet. Jämställdhet borde även ligga i männens intresse. Det är även deras ansvar! Problematiken är förstås att om de utan makt inte kämpar för den så är det sällan de med makt frivilligt delar med sig.
Givetsvis är det helt enkelt sanslöst att säga att det är den förtrycktes fel att den är förtryckt. Detta är ytterligare en metod att förtrycka, att få de förtryckta att tro just detta!
"Det är mitt fel att min man slår mig för jag har varit en dålig hustru."

Ett litet ljus gick upp för mig för ett tag sedan. Jag har varit så korkad. Nog för att jag alltid vetat men jag har aldrig förstått. Han är rolig, han är charmig, han är älskad...det är därför han får tillfälle att misshandla...inte för att han är ett ond monster för ingen kvinna är så dum, utan för att han är älskad. Det är därför han kan slå. Det börjar med kärlek.
Jaja detta har väl alla andra redan insett.

För att återgå till Lindqvist artikel, som direkt respons:
Detta är ännu en kvasi-feministisk synvinkel som skadar feminismen mer än den gör nytta: Att vara så mycket som mansrollen som möjligt gör mig väldigt feministisk. Om kvinnor skulle bli allt män är har vi ett jämställt samhälle. Fel fel FEL. Det som anses kvinnligt skuldbeläggs igen. Det är mjukt, därför svagt. En underordnat attribut.
Är hon feminist för att hon inte vet namnet på sina barns klassföreståndare? Hade detta varit en man som skrivit hade jag ifrågasatt så mycket, nu är det en kvinna och det blir till tabu, men vet du vad, jag tänker fråga ändå: Varför låter hon så stolt över att hon inte är särskilt delaktig i sina barns liv? Vad är det som är så konstigt med att man (kvinna) förväntas älska sina barn? Även om kvinnorna generellt bär mer av det ansvaret i samhället hade jag personligen ändå chockats svårt av den man som inte såg självklarheten i att älska sina barn.
Dessutom skriver Lindqvist att hon inte kan förstå varför den misshandlade frun kan stå ut med misshandeln. Stå ut? Vem säger att hon står ut? För att hon inte anmäler? Därför att detta är en stor del av misshandeln. Skulden, skammen, rädslan. Lindqvist hävdar också att kvinnor har alla förutsättningar för att skapa en mer tillfredställande tillvaro. Jag håller INTE med. Kvinnor har långt ifrån samma förutsättningar som män. Här skuldbelägger Lindqvist kvinnorna igen.

En sak kan jag dock hålla med om. Inget kommer gratis. Vi måste kämpa för att se resultat. Det är inte lätt. Men det måste göras. Fast jag måste lägga till, låt inte männen komma undan.