Helgmelankoli

Min Dator vill inte. Men jag vill skriva.

Nysnö, djupsnö. Lappvantar. Skare. Tö. Slask. Kramsnö.

Den har inte kommit än.
Men hur förklarar jag känslan utan orden?

Jag dansar.

Singlande flingor under gatlyktan i den isolerande tystnaden, mörkret känns bländande vitt... den inbäddande ensamheten är för vacker i sig för att uttryckas istället för att upplevas.

Jag vill. Men mina papper vill inte. Släppa ut mig från byråkratins labyrinter innan jag hittat ut alldeles själv. Och ja, innan jag hittat ut har jag nog hunnit bli väldigt ensam.

Allt enligt den norländska folksjälen.
Ger du dig ut på äventyr blir du mycket ensam. Nej du ska stanna där du kommer ifrån. Långt inne i granskogen finns tryggheten. Ensam ja, men det förblir du ju ändå... Där har du ju ändå tystnaden som sällskap, som stämmer överens med ditt hjärtas djup.
Det finns en anledning till att sjöar är grundare än havet.

Jag bodde där mitt i vidskepelsernas hemligaste nav. Där människorna tryckte på och störde för att slå sig till ro.

Det jag minns är inte så mycket lektioner och bullbak. Det jag minns är förutom supermario och snuviga kulspel och hopprep mest en saga om det kurvade trädet, granen jag kunde gömma mig under, snåret där det växte ljung, skogsdungen där jag begravde mina grodor och olyckliga grodyngel i tändsticksaskar, sjön som frös om vintrarna och badades i om somrarna, kullarna där vi tumlade runt i snön nerför backen, de stackars björkarna som var allt från hus till gungor, alla tusen snöänglar och snölyktor och snökojor, flotten vi försökte bygga i dammen och så starkt minns jag dessa byggarbetsplatser vi absolut inte fick vara på men som vi byggde en hel värld i.
Sedan minns jag branden som vi visste skulle komma och på nåt sätt var barndomen över men till min förvåning fortsatte sagorna att viska.