Näcken spelar oss i sjön och skogsrået leder oss vilse i skogen och älvorna vill inte bli sedda....kanske kanske är det inte för att vi svenskar är rädda för allt som myterna är som de är...utan kanske kanske är det en stilla insikt om att det vi tycker oss se är vackrast som det är, när vi tror. Granskar vi närmare och letar efter förklaringar kanske vi granskar sönder det vackra. Att ibland måste man låta vara. Låta växa. Inte för att det inte är sant om vi granskar närmare. Utan för att det kanske är precis som det är sådär på avstånd.
Godnatt. Godmorgon.
No comments:
Post a Comment