Tyckande

Läste just en artikel http://www.aftonbladet.se/kultur/article2357203.ab. Fastnade så för följande uttryck; "Men de rekryterades inte för sin kunskap, bildning eller sociala engagemang, som runt 1900, utan för sitt schvungfyllt brutala tyckande, vilket tidigare varit ett manligt privilegium."

...schvungfyllt brutala tyckande: Är det inte just så jag egentligen vill beskriva vad människor ibland värjer sig mot när de möter mig?
Det är tillåtet att som kvinna tycka och ha en åsikt. Nästan så att om hon inte visar det att hon kan betraktas som lite bimbo, för som kvinna ifrågasätts man mycket mer än som man. Men...ja, det finns ett men, hon ska tycka och tänka med måtta. Hon ska också äga de "kvinnliga egenskaperna" att kompromissa och vara ödmjuk. Att bara tycka med stor passion och självklarhet känner jag fortfarande är förunnat män. Inte officiellt kanske. (joo.) Men i sociala situationer. "Slappna av..." Det rynkas på näsan åt det. Det är för mycket. För ohanterligt. Men jag har aldrig någonsin haft som mål att vara hanterlig. Så jag har ju en förmåga att sätta mig själv i sådana situationer, då en diskussion startas. Jag kan förstå argumentet, även om jag inte håller med, att om det är en fest eller middag att vissa kanske inte vill ha för djuplodande diskussioner utan mer lättsam stämning. Det jag inte kan förstå är alla dessa irriterade känslor som ibland riktats emot mig i en sådan här situation, för aldrig, aldrig har det hänt mig att killen/mannen fått samma negativa respons!
Det är helt plötsligt MIN roll, inte killens, att kompromissa, ge med sig, runda av, avsluta. Jag känner ett ansvar som läggs på mig: diskussionen avslutas inte om inte jag tar initiativet till det, för helt självklart skall mannen få sista ordet!

Det är detta som ofta är jämställdhetens problem idag. Det outtalade men ändå klibbigt tydliga. Det förväntade.
Inga ord på ett papper. Så långt har vi kommit idag att vi börjat sätta upp regler och lagar mot diskriminering av kön. Attityderna är fortfarande ett problem. Inte alltid ord, kanske bara blickar och miner...